Klockarbacken arbetsplatsen i stadens utkant som aldrig slutat växa

Reportage · Umeå

I drygt trettio år har jag fotograferat Klockarbacken från luften - ett område i Umeås nordvästra hörn där skog och öppen mark steg för steg gett plats åt stora hallar, plåttak och vidsträckta parkeringar. Här berättar jag vad mina bilder visat om en plats som mer än de flesta byggts för arbete och rörelse.

Sett uppifrån är Klockarbacken en plats byggd för annat än att bo på. Här finns inga prydliga villakvarter eller parker att vila ögat på - i stället ett rutmönster av stora hallar, breda infarter och parkeringar så vida att de syns långt innan man flyger in över dem. Det är en av stadens arbetsplatser, ett område i det nordvästra hörnet där Umeå låter sina lager, verkstäder och handel breda ut sig på den mark som inte fått plats närmare centrum.

Jag har flugit över den sedan början av 1990-talet. På mina tidigaste bilder är området ännu till hälften natur - skogsridåer och öppen mark möter de första byggnaderna, och man anar var staden tänkt sätta ned foten men ännu inte hunnit. Det är en plats i vardande, där gränsen mellan det byggda och det orörda fortfarande är tydlig från luften.

Det som gör Klockarbacken intressant att fotografera är just hur snabbt den fyllts. För varje gång jag lyft har en ny hall rest sig, en parkering vidgats eller en grön kil mellan byggnaderna försvunnit. Få platser i stan visar lika rakt hur en växande stad gör av med sin yta - inte med bostäder eller torg, utan med tak, asfalt och plats för arbete.

Från luften ser man hur en stad gör av med sin yta - inte med torg, utan med tak och asfalt. Lars Lindh, flygfotograf

Marken fylls av tak

På de äldsta bilderna ligger byggnaderna glest, omgivna av grus, gräs och skog. Området ser ut som en utkant ska se ut - halvfärdigt, med plats kvar. Men för varje årtionde tätnar mönstret. Hallarna blir större och fler, infarterna rätas ut, och de gröna mellanrummen krymper tills marken nästan i sin helhet ligger under tak eller asfalt.

Det är en stillsam förvandling utan dramatik, men envis. Ingen enskild byggnad sticker ut - det är summan som förändrar bilden. Där det förr fanns en skogsbrynslinje syns från luften nu en obruten rad av plåttak, och de stora parkeringarna skiftar i ljuset som egna fält mellan husen.

Det luften minns

Det är lätt att tro att ett arbetsområde inte har någon historia värd att minnas. Men lagda på rad berättar mina bilder något annat: hur en bit av Umeås utkant gått från skog och grus till en av stadens tätaste arbetsplatser på bara ett par decennier. När nästa hall en dag reser sig på den sista öppna ytan finns arkivets äldsta bilder kvar som det enda minnet av hur det såg ut innan - en plats i vardande, fångad uppifrån, strax innan staden fyllde den helt.